Utmaningarnas år var det!

Igår gjorde något riktigt läskigt.. bara för erfarenhetens skull. Det kunde sluta i katastrof eller bli lyckat.

Från min bok (där jag samlar tankar och idéer) igår kväll:
"Upplevelser får dig att växa som människa... mantrat just nu när jag håller på att avlida av nervositet. Vad fan gör jag det här för?!"

Utmaning 1 det här året är avklarad!
Och jag är en upplevelse rikare.

Vill ni läsa mer om 2009:s första utmaning?
Då förselår jag att ni kikar in på min nya blogg...

www.garbagehen.blogspot.com
(samma adress men annan domän)

...efter jag gjort klart hemtentan!

Karin + ekot = sant

Idag var jag med och sände ekots kvart i fem sändning!
Men ni hörde förmodligen inte mig för att jag var tvungen att vara helt tyst i studion.
Men ändå.. jag och Marianne Hasslow gjorde ett bra jobb.
(Hon som reporter och jag som tyst)

Fick hänga med en pappa till en elev i min mammas klass idag på hans jobb.
Ni kanske kan gissa vart... Sveriges radio såklart. Gjorde ett test-inslag och
prövade SR:s teknik. Kanske 100 gånger smidigare bandare än i skolan och
snygga!

Så min dag har varit helt underbar. Faktiskt.

Flyttkartongerna dammas av.. fastän de inte ens blivit dammiga

Jag är ju bara dum som lyssnar på sorglig musik medan jag packar ner mina grejjer i mina välanvända flyttlådor. Det är klart det blir sentimentalt.

Imorgon ska jag till sveriges radio och ta en titt på hur de jobbar där. Det ska i alla fall bli riktigt kul. Och de kanske inser att jag är en blivande stjärnjournalist direkt som de måste paxa... och så var man tillbaks i drömmarnas värld igen. Men pluggar man till journalist måste man vara lite positiv. Man måste tro på att det är möjligt att lyckas. Även om jag vacklar ibland samtidigt som självförtroendet.

Jag vill gärna tro att man kan bli vad man vill, bara man ger sig fan på det.

Är eremtier olyckliga?

Det är torsdagsmorgon och Karin funderar och försöker lösa livets stora gåtor, idag är frågan; kan ensam vara lycklig? Del 1

Jag har börjat fundera på det här med tvåsamheten igen. Är det en social konstruktion av oss människor som uppräthålls genom bland annat kulturen. Exempel: Tjejen i filmen är aldrig lyckligare än när hon får sin drömprins och vice versa och tidningarnas hets om "så hittar du rätt partner" och alla miljontals låtar om kärlek.

Eller ligger tvåsamheten på något vis inpräntat i vårat arv, liksom många fågelarter lever med en partner hela sitt liv. Det kanske en taktik som gör att vi kan säkra största möjliga avkomma och sprida våra gener vidare.

Eremiter kan ses som underliga kufar som reser iväg och lever ensamma i naturen.
Men är eremiter olyckliga? Jag tycker deras livsstil är beundransvärd.

En annan tanke:
Varför allt sökande efter bekräftelse?
Finns man inte om man inte blir bekräftad?
Kan man inte bara vara nöjd med den man är.

Lyssnar på Familjen -. det snurrar i min skalle... och ja det märks väl kanske. Det är inte så uppstyrt där inne idag.

Jag älskar att prata med fulla vänner mitt i natten... ehrm..

Attans, skulle upp och tränat vid sex men vem vill inte hellre ligga kvar i sängen och mysa?
Speciellt när man blivit väckt hela tiden under natten av vänner som tycker att den bästa
tiden att höra av sig är efter klockan 23.

Och barti ta det lite chill med fyllesamtalen nu! he he...

Tisdag, min måndag.

Det är så sjukt tråkigt att jobba ibland. Även om det bara är en eller två dagar i veckan så kan jag verkligen känna hur livet försvinner ifrån mig. Det skulle vara en sak om man utvecklades eller jobbade med något som man tyckte var kul.

När får jag bli journalist?
Jag längtar bort från peruker och lösnäsor.

För er som hamnat i jobbträsket eller bara vill få lite perspektiv, läs Momo, eller kampen om tiden.






Utmaningarnas år.. kanske?

Man borde göra mer saker som man är rädd för. Våga satsa lite och växa några millimeter som människa. Det ska bli min utmaning 2009, inte alltid köra det som är safe. Det största steget är ändå taget, inte mycket kan väl vara läskigare än att göra slut efter ett långt förhållande. Allt som är tryggt försvinner och så står man där ensam mot världens alla faror.
Vad mer är läskigt.. spindlar är jätteläskigt, hårstrån i maten, hoppa fallskräm, åka skidor i svarta backar... men på ett helt annat sätt. Jag pratar om saker som förändrar hela plattformen för ditt liv. Om att inte nöja sig utan att veta vad man går misste om.

Innerst inne tänker jag att om det är menat så kommer det bli vi igen. Och innerst inne är jag rädd för att det inte är meningen alls.

Det här är inte en uppmaning att byta lycka mot olycka, bara en tankeställare. Jag vet vad jag vill, jag vill vara nöjd med mig själv och det jag gör i livet. Jag vill inte vara den bittra gamla tanten som önskade att hon gjort mer av sitt liv. Och är man lycklig på sin plattform kan man alltid utmana sig själv på andra sätt. Det kan vara allt från att prova en helt ny maträtt på stammisstället till att bestiga ett berg.




En av sommarens utmaningar var att bestiga den här alptoppen, det var
så värt! (Italien, 2008)


Ny barti!

Igår köpte jag en barti. (En barti är ens allra bästa kompis för er som inte vet.)

Min nya barti är riktigt snygg, svart och blank. Vi kommer vara tillsammans varje dag
och hon är bara min!

Jag har aldrig ägt en egen dator förut. Men nu när jag ska flytta måste jag ju ha en egen.
Den fick heta Barti, det kanske känns mindre ensamt då.




Min tekniska önskelista:

Dator
En kombinerad skrivare, scanner och kopiator
Högtalarsystem
Digitalkamera (har ju bara min mega)

Journalistiskt trubbel

Praktikansökan, suck!
Alla mina försök låter antingen ointressanta, självgoda eller för käcka. Och inte har man någon aning om chefredaktörerna är roliga prickar eller gamla torra russin. Vad vill ni ha?!  Och vad kan jag egentligen erbjuda dem förutom praktiskt taget gratis arbetskraft? Jag är ingen mästerskribent (än) och tekniskt sett kan jag bara grunderna.

In på scen träder det dåliga självförtroendet.

Plötsligt är man helt kass och klarar knappt av att formulera ett blogginlägg. Allt är skit och jag borde ha pluggat till sjuksköterska, fått jobb direkt efter utbildningen och efter några år dragit till länder där barn svälter och människor dör som flugor, jobbat arslet av mig och känna att jag verkligen gör något bra.

Vart är du?


Ibland undrar jag vart "ingen reklam"-skylten tog vägen som jag målade till
Kattis. En dag var den bara borta från hennes dörr. Det finns inga misstänkta
förutom hennes stökiga grannar.

Men jag föredrar att tänka att det var en impuls-stöld av en konstälskare.


Lite självdistans

Nu börjar helg-ångesten lägga sig och jag börjar skratta lite åt det hela.
Det är ju inte varje helg man blir utslängd från Spy Bar. Men nu har Mikaela
gett mig goda råd inför framtida vinbiljetts-situationer och jag är rätt mån om
att framstå i bättre dager i framtiden, ska försöka bli mer proffesionell..

...

"När det serveras alkohol kommer alltid någon journalist att göra bort sig. Visa alltid diskretion, skäll aldrig ut någon och var aldrig fördömmande..." Citat från Anders Rydell och Klas Ekmans bok "Byt namn och andra sätt att lyckas som journalist".

"Någon" var jag igår på Anders 27-års kalas på Spy Bar. 

Ny frisyr var allt jag hittade i Forum Nacka



Den här fredagen har varit otroligt lång bara. Först träning, så hade man varit
duktig för dagen. Sen blev det en misslyckad fortsättning på våran cancercells labb,
vi satt mest i ett rum och tittade på en monstermaskin till mikroskop, fick syrebrist
och tänkte tankar om ägg och kycklingar.

Ännu mer sen blev det storshopping i Forum Nacka.... för Jonathan. Själv fick jag bara
ångest för att inga kläder jag provade satt snyggt. Jag gick och klippte håret
istället medan Jonathan arbetade hårt på att få Sveriges ekonomi på fötter igen.

Sen klockan nio har jag varit så trött så jag bara velat somna, så nu tre timmar senare
gör jag slag i saken.

God natt!

Lost is back!

Snart ska jag mysa ner mig med lite godis i soffan och titta på Lost! Äntligen. Det tar så lång tid mellan säsongerna så man hinner glömma bort vad som hänt. Nu väntar jag bara rastlöst på att J ska komma hem från träningen för jag lovade ju att vänta.

Nya kursen på skolan är nice. Rätt mycket upprepning från basårets kemi men allt det trillade ju ur huvudet när jag var dagisfröken och sjöng blinka lilla stjärna i ett år, så jag tackar och tar emot. Tack tack.

Idag var det riktig action när vi labbade med PC12 celler, cancerceller från en råttas binjure. Höll på att smitta mig själv med cancercellerna när jag stack en pincett rakt in i handen, men tydligen var det omöjligt att bli det hävdade våran labassistent, så vi får väl se. I morgon kanske jag vaknar upp med en hårig råtttumör som växer mitt i handflatan.


Hälsningar från potatisfamiljen!



Hoppas ni har en bra dag!
hälsningar från Karin och Potatisfamiljen

Om

Min profilbild

Sipee

RSS 2.0