King Solomon Burke
Jag och Mamma hängde igår. Vi var på Debaser medis och såg Solomon Burke.
Hennes födelsedagspresent.
Det är varmt och svettigt. Vi står näst längst fram vid scen. Musiken går igång, man hör en mörk
mansröst bakom det röda drapperiet.
Det åker bort...
Mitt på scenen sitter en gigantisk man i en kungatron. Han är klädd i en lila/blå
paljettkostym. Han har saxofonister, en som spelar trumpet, piano, trummor, violin, fiol..
allt som allt tretton personer omkring sig.
Man kan inte låta bli att stampa takt och gunga med kroppen. Det här är bra, riktigt bra.
Och han är en charmig en. Under konsertens gång kastar han ut sitt halsband, sin slips och rosor
till publiken. En man med otroligt bred mun från publiken får komma upp på scen och sitta med
Solomon vid hans tron och sjunga med i en låt.
Låtar med drag blandas med lugna. Hela publiken klappar takt och jublar.
Jag ser på den här mannen med den underbara rösten. Han sitter ner under hela de två timmar
som konserten pågår. Hans ansikte uttrycker mycket, hans armar rör sig. Jag kan inte låte bli att tänka på
hans stora kropp som ett fängelse. För jag ser dansen i honom som vill komma ut. Musiken som får alla som
lyssnar att vilja dansa, vad måste den inte få honom att vilja göra?
Final! Vi är cirka tjugo stycken som fick komma upp på scen och dansa under de sista låtarna. Barn, äldre, ungdomar som dansade tills svetten rann! Och sen vi vi skaka hand med kungen.
Den enda låt jag saknade var "None of us are free" den hade varit härlig att höra live.
Men jag klagar inte, det är inte varje dag jag får en ros av en man!
