Skevhet nr 1
Igår hör jag mig själv citera en rad ur "Tisdagarna med Morrie". Det är den pocket som
jag går och bär omkring på för tillfället.
- Man får inte göra pengar till gud!
Jag och Kattis delar på en ölburk. Jag har ett blått sugrör, hon ett rött. Johanna har lagt beslag på
det enda vinglaset i lägenheten som hon nöjt dricker öl ur. Vi pratar om löner och yrken. Hur orättvist
det är att en lärare som har ansvar för vår framtid får sådan pisslön. Sjuksköterskorna som tar han om
oss när vi mår dålig och har pluggar i flera år, vad får dem för det?
- Vad kommer jag få när jag är utbildad socionom, utbrister Johanna. Om en och en halv vecka börjar hon
första året och har den stora äran att ta studielån.
- Du får ju jobba med något du vill, vad spelar pengar för roll? utropar jag. Jag jobbar hundra gånger
hellre på ett jobb jag gillar med dålig lön än någonstans där jag är olycklig men tjänar feta pengar.
Man får inte göra pengar till gud!
Det är ju så det är idag. Allt verkar handla om pengar. Hur ska man göra för att bryta sig loss?
Kanske spårade konversationen lite vid det här laget. Vi pratar om två helt skilda saker. Det är klart
som fan att min mamma som står ut med en hel hop med skitungar dagarna i enda, borde få det
dubbla betalt. Hon jobbar med något hon inte gillar plus att hon har pisslön. Minus och minus...
Vårat samhälle är skevt på fler än ett plan, det går inte att sticka under stolen.
Tänk om alla tänkte som Morrie, då hade världen varit ett mycket trevligare plats.
En mil i mörker
Så här glada var pappan min och Anna efter de sprungit midnattloppet.
Själv sprang jag runt på stan med My för att hejja på dem. Först ställde vi oss
vid medborgarplatsen. Men attans vad många det var som sprang!
Jag blev helt yr i huvudet av att titta på alla löpares ansikten i jakt på igenkännande drag,
Men fantastiskt nog lyckades vi se dem båda två. Anna susade förbi först och några minuter
senare dök pappa upp bakom två i brudpars utstyrsel.
Det var många som sprang utklädda och i vissa fall ihopklädda. Två damer i samma kjol,
runt fem stycken i en orm-eller-drak-liknande skapelse och en man sprang förbi med rumpan
bar.
När båda våra familjemedlemmar dragit förbi var det dags för vårt nästa drag. Vi halvsprang
till Katarinabangatan för att fånga upp ännu en glimt och peppa med vårat jubel. Anna missade
vi denna gången men pappa sken upp som en sol när han såg oss stå där.
Jag vill gärna tro att vi gav lite extra energi.
Alla dessa tusentals människor som sprang på Stockholms gator och alla vi som tittade på.
Jag fick en liten adrenalinkick själv, trot eller ej. Jag hade förväntat mig att det skulle
bli lite långtråkigt, men icke.
Vid målgången var det som en propp av folk. Glada vänner mötte trötta svettiga löpare som hade
händerna fulla av bananer och energidryck. De var mängder med vätska fattigare, men en
medalj rikare!
Jag är stolt över er.
