GarbageHen

Ja vänner, utan er existerar jag inte.
Hur hade jag mått nu utan er?
Hade jag ens varit vid liv?

Det är sjukt hur man kan vandra igenom ett liv av glädje, lycka, sorg, oro...
ja hela känslospektrumet, men inte ana att det finns ännu ett steg nedåt
av sorg. Ett steg som ligger långt långt ner från det steg jag hittills upplevt.
Jag trodde jag hade varit med om mycket ont i livet, jag trodde jag var härdad.
Men dagen kom ändå, då allt omkring mig rasade samman, verkligheten
knycklades ihop som en misslyckad skiss och flög iväg. Vad fanns kvar,
en förstörd människa som knappt visste hur hon skulle gå, stå och andas.

Den dagen då allt som betydde något visade sig vara värdelöst, oäkta.

Skulle livet fortsätta vara så här, då vill jag inte vara med. För varje
hjärtslag gjorde ont och ifrågasatte om det var värt att slösa energi på
att slå. Hur länge kan man må dåligt? Jag vill ju må bra. Tänk att hälften av
det du är slits ur din kropp, allt som finns kvar är ett tomt skal av det som varit.

Det är så jävla tomt

Men så fanns alla omkring mig, alla som knackade på i ingentinget för att
säga att det finns en annan verklighet. Ni anar inte hur glad jag är över att ni finns,
över att ni påminnt mig om vad livet är, och att det faktiskt händer nu.

Det är nu jag lever, nu är det på riktigt.