GarbageHen

Här är en fjäll-barti och en recovering-barti som dricker dyr dyr norge-cider
och hansa(kansa)-öl fast dem kan du ej se. Vi är glada och ska till boggin.



Har man tur när man är på tur kan man foto en norsk trollslända, men
då får man räkna med sjuttonhundra myggbett. Ja, jag är god.



Om Johanna jobbar och Ville sover då går Karin i fjällen, kanske vandrar
hon upp till ett litet hus där det är superfin utsikt, sätter sig en stund,
konstaterar att ja, hon är i paradiset. Sen reser hon sig upp, slår huvudet
hårt i lilla hustaket och sätter sig ner och gråter för att livet är så orättvist.



Det är fan underbart och andra saker som är underbara är mina vänner
Johanna och Ville!

Ja vänner, utan er existerar jag inte.
Hur hade jag mått nu utan er?
Hade jag ens varit vid liv?

Det är sjukt hur man kan vandra igenom ett liv av glädje, lycka, sorg, oro...
ja hela känslospektrumet, men inte ana att det finns ännu ett steg nedåt
av sorg. Ett steg som ligger långt långt ner från det steg jag hittills upplevt.
Jag trodde jag hade varit med om mycket ont i livet, jag trodde jag var härdad.
Men dagen kom ändå, då allt omkring mig rasade samman, verkligheten
knycklades ihop som en misslyckad skiss och flög iväg. Vad fanns kvar,
en förstörd människa som knappt visste hur hon skulle gå, stå och andas.

Den dagen då allt som betydde något visade sig vara värdelöst, oäkta.

Skulle livet fortsätta vara så här, då vill jag inte vara med. För varje
hjärtslag gjorde ont och ifrågasatte om det var värt att slösa energi på
att slå. Hur länge kan man må dåligt? Jag vill ju må bra. Tänk att hälften av
det du är slits ur din kropp, allt som finns kvar är ett tomt skal av det som varit.

Det är så jävla tomt

Men så fanns alla omkring mig, alla som knackade på i ingentinget för att
säga att det finns en annan verklighet. Ni anar inte hur glad jag är över att ni finns,
över att ni påminnt mig om vad livet är, och att det faktiskt händer nu.

Det är nu jag lever, nu är det på riktigt.